Vår rädsla för de förskräckliga ryssarna
Torsten Kälvemark om västvärldens fobi som snarare drabbar vanligt folk än regeringar
På 1930-talet fanns det i Finland en organisation som hette Akademiska Karelensällskapet. Det var en högernationalistisk grupp som drömde om ett Storfinland långt innanför Sovjetunionens gränser.
En bärande ideologi var avskyn för allt ryskt, något som kunde uttryckas så här i en programartikel:
”Vi måste lära oss och lära andra att hata ryssen så djupt och intensivt, att hatets rötter inte förtvinar ens i döden. Må vi gallra ut djävulens namn från våra svordomar och kraftord, och sätta in 'ryss' i stället. ”
Där handlade det verkligen om ett djupt och irrationellt förakt för ett annat folk. Som ideologi är den närmast jämförbar med antisemitismen och hat är säkert ett riktigt ord i sammanhanget.
Enligt undertiteln till den svenska upplagan av Guy Mettans bok handlar den om ”russofobi från Karl den store till Barack Obama”.
Det franskspråkiga originalet nämner inte den amerikanske presidenten utan pekar i stället på krisen i Ukraina som fokus för dagens antiryska känslor. Ordet ”hat” förekommer inte heller i originaltiteln.
Förlagets svenska ordval kan möjligen skrämma bort någon som borde ta till sig bokens huvudbudskap. Det är egentligen inte hat som författaren vill peka på. Han vill snarare visa hur politiker och medier i Väst mäter med dubbla mått, hur Rysslands motiv och handlingar fördöms på ett sätt som inte drabbar länder och regeringar med betydligt värre förbrytelser mot folkrätt och mänskliga rättigheter. Det rör sig närmast om en beröringsskräck som inte bygger på några rationella överväganden.
Guy Mettan är en schweizisk journalist och han går igenom rysskräckens historia i länder som Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Några exempel från Sverige tar han inte upp. Det är annars lätt att illustrera hans tes genom att titta på Stefan Löfvens reseprogram.
I mars 2015 besökte han Kina, den stormakt som avrättar fler människor än alla andra länder tillsammans och som i åratal ockuperat Tibet. I oktober 2016 träffade han den halshuggande kungen av Saudiarabien, en förtryckarregim som också bedriver ett barbariskt krig i Jemen.
Skulle han få för sig att besöka Ryssland, ett stort och viktigt grannland, vet vi att det skulle bli uppror på många ledarsidor. Några av Utrikespolitiska institutets medarbetare skulle kunna få skrämselhicka. Att han likt Finlands president Niinistö skulle inbjuda Putin till samtal verkar vara otänkbart i vårt politiska klimat. Ändå finns mycket att lära av det finska exemplet som handlar om en kritisk dialog med en auktoritär granne, ett mellanfolkligt samtal där man konsekvent hävdar sina egna demokratiska värderingar.
Uppsalaprofessorn Rolf Torstendahl skrev för några år sedan om den obegripliga russofobi som dominerar i svensk offentlighet. Hans historikerkollega, den nyligen bortgångne Aleksander Kan, kunde samtidigt stilla påpeka hur svenskar ofta tror att det är Ryssland som seklerna igenom oftast anfallit oss medan det i själva verket är tvärtom. Svensk aggression finns fortfarande i det ryska historiska medvetandet. Att ryssen setts som vår gamle arvfiende beror förstås på att vi från urminnes tider slagits om handelsvägar och politiskt inflytande runt Östersjön och Ladoga.
Mettan vill för sin del förklara århundraden av russofobi med den gamla religiösa splittringen mellan Öst och Väst från Karl den store och framåt. Han pekar på de dogmatiska diskussioner som vidgade klyftan mellan Rom och Konstantinopel.
Som kyrko- och idéhistoriker får han nog ända sägas vara ute på alltför djupt vatten. Motsättningen mellan ortodoxi och katolicism förklarar inte allt. Bysantinskt präglade länder som Grekland och Rumänien har sällan hatats av Väst, kanske för att de under långa tider varit ockuperade och maktlösa.
Det är Rysslands karaktär av stormakt med ekonomiska och militära resurser som motiverar särbehandlingen. Till det kommer förstås det förtryck som först tsarernas Ryssland och därefter Sovjetunionen utövat mot sina grannländer.
Naturligtvis har Mettan en poäng i konstaterandet att allt som kan tänkas sammanfalla med Rysslands intressen blir känsligt i västlig opinionsbildning. Att protestera mot annekteringen av Krim och det ryska stödet till rebellerna i östra Ukraina kan de flesta säkert enas kring.
Men få skribenter vågar i rådande debattklimat påpeka att Ukraina i vissa avseenden står längre från västerländska värderingar än vad dagens Ungern gör. När mördare av judar och polacker rehabiliteras och när ett modernt rysshat odlas av en statlig (och helt västukrainsk) historierevisionism kan man knappast vänta sig att de östliga delarna av landet vill vara med på resan.
Utan att gå in på Mettans alla exempel på dubbla måttstockar kan det sammanfattande sägas att hans bok självklart är ensidig. Det blir ju så när man ska tillbakavisa en annan ensidighet. En något lugnare och mer utförlig analys av de olika fall som han lyfter fram hade gjort boken mer övertygande.
Men huvudpoängen borde för svenskt vidkommande vara klar: kan vi underdånigt samtala med USA trots den folkrättsvidriga och katastrofala invasionen av Irak borde vi också kunna kritiskt samtala med en annan stormakt, trots dess brott mot den internationella rättsordningen.
Nu formas ju den svenska utrikespolitiken i och för sig inte av logik utan av kommersiella och militära intressen. Arvet från Sven Hedin och det tidiga 1900-talets militära ivrare får vi nog leva med. Det är ju ytterst inte UD som styr den svenska utrikespolitiken gentemot Ryssland utan Peter Hultqvist och hans doakör av försvarsaktivister och ”säkerhetspolitiska reportrar”. Mettans bok ger ett visst perspektiv åt detta förhållande.
