Så nere – och så utlämnande
Anna Andersson läser Melissa Broders mycket samtida essäer
Uppdaterad 2017-03-07 | Publicerad 2017-03-02
Den psykiska ohälsan i samhället ökar, och allra mest drabbar den unga kvinnor. Varför det är så vet man inte riktigt. Men parallellt pågår en annan, mycket ljusare utveckling: öppenheten runt problematiken ökar.
En viktig orsak till det är antagligen internet. Via nätet har människor med psykiska besvär dels lättare att hitta och stötta varandra och dels kan de berätta, anonymt om de så vill, om hur livet ter sig när man till exempel är deprimerad eller har svår ångest.
Melissa Broder är just en ung kvinna som lider av psykisk ohälsa (ångest och återkommande panikattacker) och som fann ett utlopp på nätet. Hösten 2012 startade hon twitterkontot @sosadtoday där hon anonymt gav uttryck för mörkret hon kände inom sig. Hon skriver saker som: ”Nej, jag kan inte ’bara kliva upp ur sängen’” och ”Hemma är där min ångest finns” och gensvaret blev stort. I dag har hon nästan 450 000 följare.
Nu har hon utvecklat en del av sina tankar till essäer. Resultatet är en bok som känns så samtida att man kan tro att den ska förångas inom tre år. På bokens flik står att Broder bland annat skriver horoskop på Girls-skaparen Lena Dunhams sajt Lennyletter. Utan någon tidigare kännedom om Broder så känns hon också inledningsvis som en karaktär i tv-serien Girls.
Hon skriver ocensurerat om sina ätstörningar, nätrelationer, botox, hennes (av läkare övervakade) mixtrande med psykofarmaka och om droger. Det interfolieras av en självklar koll på feminism, en vag samhällskritik – ”Nyligen hade jag typ panikångest på grund av kapitalismen” – och en del stycken är skrivna på nätspråk: ”ja knr mig tom & värdelös:(”.
Hon är rolig men samtidigt hamnar man i det där paradoxala med samtidens individualism som gör människor rätt förutsägbara. Man vet inte vilken fetisch en hipp amerikanska har men självklart har hon en (nej, ni kan aldrig gissa).
Låter det irriterande? You bet. Min inre prussiluska triggades rejält – det kan vara en fin gräns mellan självmedvetenhet och självupptagenhet.
Men efter ett tag djupnar det. Dels eftersom Broder trots allt har självironi, som när hon konstaterar att visst är det jobbigt med en inre röst som säger taskiga saker men hellre det än att den inte bryr sig. Dels för att i slutet av boken ligger de essäer som fokuserar på det som verkligen är svårt i hennes liv, ångesten och makens kroniska sjukdom.
Broder resonerar bland annat om just den ökade acceptansen av psykisk ohälsa i samhället. Intellektuellt är hon förstås helt med på vagnen men känslomässigt är det svårare, hon sliter med skammen över sitt tillstånd. Jag förstår att vad min inre prussiluska än skulle säga så är hennes egen alltid värre. Så min kan ju bara hålla klaffen.
Så ja, kanske kommer So sad today att förångas och vara borta om tre år. Men jag hoppas att de tre sista essäerna blir kvar för de tror jag kan hjälpa människor – att förstå eller att bli förstådda.
