Mer fuck än fakta
Carsten Palmær läser en tröttsamt sexfixerad biografi om sista tsardynastin
Uppdaterad 2017-03-30 | Publicerad 2017-03-29
Det enklaste sättet att sammanfatta innehållet i Simon Sebag Montefiores 950-sidiga epos om ätten Romanov är att läsa texterna till det första blocket med porträttbilder.
Följande adjektiv används om de fyra sjuttonhundratalskejsarinnorna Katarina I, Anna, Elisabet och Katarina II: ”Promiskuös, grym, misstänksam, mild, sensuell, blond, amasonlik, lättfärdig, blåögd, kurvig, charmerande, majestätisk, flitig”.
Är detta historieskrivning på Svensk Damtidnings nivå? Eller enligt svenskt 1800-talsrecept, där regenternas mänskliga kvaliteter och brister är den kraft som driver historien framåt?
Svar på båda frågorna: ja.
Under drygt 300 år – mellan 1613 och 1917 – satt medlemmar av dynastin Romanov som enväldiga regenter på tronen i Moskva och Sankt Petersburg. Det tidiga 1600-talets Ryssland var ett ganska obetydligt land som stred med Sverige och Polen om hamnarna vid Östersjön. Det Ryssland som gick under när bolsjevikerna arkebuserade hela tsarfamiljen i en källare i Jekaterinburg i juli 1918 var en världsmakt som täckte en sjättedel av jordens yta.
Det hände alltså en hel del under Romanovernas regeringstid. Det mesta intresserar inte Simon Sebag Montefiore.
I Montefiores värld gror inga åkrar, byggs inga fabriker och anläggs knappt några järnvägar. Perspektivet är hela tiden hovets. Kyrkor är en sorts hus där suveräner blir krönta. De ryssar som lever utanför Kreml och Vinterpalatset dyker med ojämna mellanrum upp i boken för att slita någon olycklig minister i stycken eller själva bli massakrerade, spetsade på pålar eller huggna i fyra delar. När den ”apliknande” skalden Pusjkin tar plats i handlingen är det som kavaljer vid hovet, leverantör av oanständiga verser och duellant.
Montefiore låter inte några hämningar stå i vägen för en dramatisk och färgstark berättelse. När han rimligen inte kan veta något om det han beskriver – till exempel vad tsarevitj Alexej tänkte ögonblicket innan bolsjevikerna sköt honom – så hittar han på.
Den äldre historien blir ett enda långt groteskeri: Drottning Anna (1730–1740) har ”kinder stora som en westfalisk skinka”: ”Hon tyckte om dvärgkastning, samlade på missfoster som saknade lemmar och tvingade sina dårar att låtsas vara höns”.
Seklerna går. Avrättningsmetoderna blir mindre spektakulära och erotiken tar allt större plats i boken. Polens delningar, erövringen av Finland och Kaukasus glimtar förbi, medan den reaktionära Wienkongressen 1815 skildras som en enda lång ormgrop. Plikttroget och utförligt rapporterar Montefiore sida upp och sida ner om älskarinnor och älskare, intriganta ministrar, undersköna ballerinor, svekfulla lakejer och kungliga kusiner med fåniga smeknamn: ”Bimbo”, ”Minny”, ”Nicky”, ”Tjockisen”, ”Kossan”, ”Gega” och ”Floppy”.
Den läsare som är nyfiken på vad Alexander II Befriaren (1855–1881) kallade sin erektion eller vad kejsarinnan Aleksandra, född prinsessa av Hessen (1894–1917), hade för smeknamn på sin menstruation, kan se fram mot en lång, mycket lång högtidsstund. För den som vill bli mera klok på Ryssland utifrån landets historia är det däremot sämre beställt.
Så om Romanov: den sista tsardynastin inte fungerar som historiebok kanske den kan tjänstgöra som underhållning för en välnärd men sexuellt utsvulten läsarskara?
Det är tyvärr tveksamt. Det kan bli för mycket även av det goda. Som skalden Byron påpekade finns det ett behov av omväxling och vila också från kärlekens nöjen. När tsarernas erotiska brevväxling blir alltför entonig och utförligt refererad av Montefiore börjar läsaren hälsa de blodiga krig som emellanåt avbryter det frenetiska juckandet med en viss lättnad.
En sak ska emellertid gentlemannen Montefiore ha heder av: han frikänner Katarina II ”den stora” (1762–1796) från alla misstankar om nymfomani.
Tydligen var hon bara, som så många av oss dödliga, en vanlig serie-monogam.
