Så skapas ett monster

Publicerad 2016-02-04

Olle Svenning om IS – kalifatet, islamismen och terrorkriget mot västvärldens kolonialism

Vid de trevande, nyligen inledda och redan uppskjutna, fredsförhandlingarna om Syrien saknas representanter för IS (Daesh). Naturligt nog, terrororganisationen mål är inte freden utan konfrontationen. Det är ur en kraftmätning mellan västerlandets korsfarare och kalifatets rättrogna som den nya världsordningen skapas.

IS religiösa ideologer analyserar stridslinjerna enligt samma principer som Samuel Huntington – civilisationerna befinner sig i krig.

IS har erövrat tre fjärdedelar tredjedelar av den sunnitiska delen av Irak och är tillsammans med Assad-regeringen den enda någorlunda starka enheten i Syrien. De irakiska och syriska områdena har förenats som bas för det kalifat IS vill skapa.

Den franske historikern och Mellanösternforskaren Pierre-Jean Luizard skildrar i sin bok (som översatt till svenska har titeln ”Daesh fälla”) hur det nya kalifatet konstrueras. Enligt Luizard tas IS ofta emot som befriare i de erövrade områdena. Organisationen fördriver brutalt shiitiskt styre och korrupta sunnitiska härskare. Den formella makten överlämnas till byäldste och till folkligt förankrade klanledare. Ett islamiskt skattesystem införs, bland annat för att kunna finansiera social välgörenhet.

Departementsliknande institutioner byggs upp i kalifatet som delats upp i sju provinser, likt det gamla ottomanska väldet. Domstolar upplöses och ersätts av shariasystem. IS utser nya poliser, som bland annat övervakar handeln på marknadsplatserna. Kvinnorna hålls under uppsikt av kvinnobrigaden Al Khansa, namngiven efter en kvinnlig poet från 600-talet.

Luizard betraktar den nya konstitutionen och styrelseformerna som embryon till en ny stat, Kalifatet.

Den religiösa överbyggnaden är dock avgörande – det lokala styret måste liksom administration underkasta sig IS stränga islamism. Något som får svårartade konsekvenser för skolsystemet, som utesluter naturvetenskap eller något som helst kritiskt tänkande. Islamismen är helt dominerande. Universiteten förvandlas till indoktrineringsapparater och Luizard drar slutsatsen att hela ungdomsgenerationer kommer att lida av svår okunnighet, rentav analfabetism.

Luizard visar på en av många paradoxer i IS ”framgångar”. Den djupt reaktionära rörelsen är påtagligt modern i sin praktik: avancerad datateknologi, påkostade tidskrifter och skarp militärstrategi. IS lyckas rekrytera soldater från hela världen och är kanske därmed den enda kraft som förmår forma internationella brigader och därmed skapa internationell solidaritet.

En förfärlig bild av vår tid.

I juni 2014 rev IS gränsen mellan Syrien och Irak. En föraktfull gest mot den fransk-brittiska gränsdragningen mellan länderna (Sykes-Picot) och symboliskt viktigt för den islamistiska rörelsens kamp mot västvärldens kolonialism, den historiska och den pågående.

Den som inte förstår denna antikolonialism kan aldrig begripa något om Mellanöstern, menar Luizard. Det går att tolka IS mord och avrättningar som historiska repliker till västs omätliga brott mot den muslimska världen: massmord, utsugning, nyckfull maktpolitisk uppstyckning av geografiska enheter.

IS föraktar också panarabismen, som mer ville förhärliga arabiska ledare som Nasser än bygga regional gemenskap. Det IS griper tillbaka till är minnena av kalifatet, det ottomanska imperiet och den rena, stränga religiositeten, skyddet mot korsfararna.

Framgångarna för IS har också en materiell bas. Luizard berättar om IS oljeinkomster, deras lukrativa försäljning av kulturhistoriskt oersättlig konst, de väldiga bidragen från Gulfstaterna och Saudi­arabien. När IS erövrade Mosul tog de också hand om stora banktillgångar och guldtackor, allt till ett värde av drygt tre miljarder kronor. IS tillgångar räcker både till att finansiera de erövrade områdena och till att bygga en relativt stark militärmakt.

Armén på runt 30 000 soldater har strategiskt utnyttjat sammanbrottet i de tidigare koloniala staterna – med tiden förödda och sönderslitna av USA:s bombkrig.

Irak existerar inte längre som nation, skriver Luizard – landet är styckat i tre enheter. Syrien rämnar, inte bara till följd av Assad-regimens förtryck, utan också som ett resultat av de inre motsättningar som landet burit på sedan kolonialtiden. Luizard menar att dessa nationer hjälpligt kunde hållas samman av en auktoritär stat, som med all sorts repression slog ner majoritetssamhället, ofta med hjälp av västmakterna. IS krig bygger också på den blodiga spänningens strategi. Den har två tydligt uttalade mål: mobilisera unga, frustrerade eller djupt troende europeiska muslimer – ställ dem mot den rådande makten och förbered därmed inbördeskriget. Attacker mot så kallade ”mjuka mål” (Paris, november 2015) ska skapa skräck, driva fram militarisering av västländerna och tvinga dem till krig mot Kalifatet, i en civilisationernas avgörande kamp,

Mot IS mobiliserar en bred internationell allians, splittrad av praktiskt taget alla politiska och religiösa frågor men någorlunda enig i kampen mot kalifatet.

Luizard är skeptisk. Den internationella fronten möter misstro bland folket i Mellanöstern. Den allierar sig med sönderfallande regeringar som den i Irak, med auktoritära stater i Gulfen, kanske med tiden rentav med Assad. Koalitionen mot IS har dessutom ”inget politiskt perspektiv att erbjuda åt den befolkning som anslutit sig till IS eller som har resignerat.”

Militärt kan kanske den internationella fronten besegra IS, skriver Luizard, men en militär framgång förändrar dock inte den främsta orsaken till IS framgångar – upproret mot kolonialismen.

Västvärlden har aldrig stött demokratin i Mellanöstern. Den var inte ens solidarisk med den breda demokratiska rörelsen under den arabiska våren. Pengar och vapen strömmade i stället till generaler och korrupta kuppmakare.

Hundra år av blodig kolonialism skapade socialt och mänskligt elände men också förfärande monster – ett av dem är IS.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.