BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag tänker på hur du luktar en lördagsmorgon i april, sådär tidigt, när det nästan är tyst och du inte känns som en huvudstad. När luften är krispig och klar och det är lätt att andas. När allt är stilla. Hur du luktar en fredagseftermiddag i stadens hjärta, stekoset och avgaserna, den tunga lukten som ångar mot människorna inifrån parfymeriet, när dina leende lejon iakttar oss på håll. Jag tycker om lukten av din mat i de stora hallarna, indiskt, libanesiskt, grekiskt, svensk husmanskost, turkiskt, japanskt, mexikanskt, jag gillar lukten av gummi och metall i tunnelbanan, det annalkande suset och ljuset som gnistrar i spåren ögonblicken innan tåget anländer i tunnelns mynning.
På Liljeholmsbron stannar en bil. En kvinna lutar sig ut, frågar om någon ska mot Södertälje, de har två lediga platser i bilen. Jag går vidare. Det är lång väg hem. Skymningen anländer. Den klättrar över himlen. Jag tar mig norrut, mot Västerbron. Alla går. Det är alldeles tyst.
Jag älskar ljudet av barnen som skrattar i Lurparken vid Telefonplan när jag går för att krama mitt barn efter hans dag på förskolan, klockorna som ringer i de gamla kyrkorna. Jag gillar hur du känns en kall decemberkväll när jag skyndar hem över de stora gatorna, de jag utforskade till fots så många gånger den första tiden efter att jag kom hit, way back in 05. Jag rörs av havet av blommor, ett hav djupt som sorgen.
Jag fick ett sms: brandlarmet har gått inne på Åhléns. Så började det, för mig. Så ohyggligt, när man tänker på hur det började för andra. Man kan nästan inte andas.
”Det handlar om att välja mellan rädsla och kärlek nu.” Så skönt det hade varit, om det vore så enkelt! Bara att välja. Så enkelt är det ju inte. Det är okej att vara rädd. Herregud, vem är inte rädd? Bara vi håller varandra i handen. Det är nu det är som viktigast.
Jag tycker om hur du ser ut en sommarkväll efter en varm dag, när svalkan äntligen kommer och du liksom får pusta ut. Jag älskar husen i Akalla, Hjulsta, Hagsätra och Rågsved, de med tags och pieces och punitions, älskar skratten som följer punchlinen i ett skämt jag bara hör på avstånd. Jag älskar din svenska, hur bångstyrig och uppfinningsrik den är, hur den töjs och bänds och prövas, omformas när människor möts. Umeåmål möter dalmål, halländska, malmöitiska, italienska, portugisiska, spanska, turkiska, grekiska, arabiska. Det är utmanande för någon som jag, som arbetar med ord, att fånga dig. Jag älskar musiken som kommer härifrån, Alexis Weaks nerviga Berns-hiphop och Stors red line-flow, popen och synthen och punken och genrer jag inte ens förstår, jag älskar hur skärgården breder ut sig mot horisonten när man står i båtens för och kisar mot solen.
Jag anländer på Kungsholmen. Mörkret har fallit nu, du har blivit en siluett. Men himlen är ljus. Du är mycket vacker, kylig men man fryser inte. Vid Fridhemsplan står poliser med förstärkningsvapen på magen. De väntar med tio, femton meters mellanrum, en tunn blå linje utmed Åhléns, Apoteket, Pressbyrån. En av dem tuggar girigt i sig en hamburgare från gatuköket. Hans kollega står ännu lutad mot gatukökets lucka, justerar det tunga svarta vapnet som är i vägen mellan honom och disken. ”Mer senap”, instruerar han. ”Såja, meeeer.”
Jag älskar hur du ser ut om vintern när den första snön äntligen har kommit och ljuset stiger. Det utsträckta universitetsområdet norr om staden, stillheten utmed Stora Skuggan där jag brukade gå om morgnarna när jag arbetade med min doktorsavhandling, och myllret i Södra Huset, alla studenter och perspektiv, och nånstans här så blev jag den jag är nu. Jag tänker på de K-märkta husen med sina solvarma träväggar en ljum afton i juni och jag minns att jag ville använda den raden i en roman en gång men lät bli, oklart varför.
Det är viktigt att inte förlora sig själv. Det finns saker med dig jag har så oerhört svårt för. De ständiga köerna. Trängseln. Skiten. Den eviga ombyggnationen, byggarbetsplatsen. Anonymiteten och främlingskapet, känsligheten. Att vi kallar främlingar som trängs på NK för idioter. Klasskikten, marginaliseringen och privilegiets blindhet; kön, hudfärg, klass, sexualitet, funktion, ålder – du är fan både den mest medvetna och omedvetna stad jag känner till. Ibland slits vi isär alldeles i onödan. Man ska inte sätta dig på piedestal, det mår ingen bra av. Allra minst du. Men de senaste dagarna har du varit skimrande. Jag är så svag för dig, Stockholm.
En viktig tid stundar, tror jag. Små och stora schismer är att vänta. Stora brott för människor samman i sorg och tragedi men efterskalven sliter dem också ofta isär. Det är viktigt att kontrollera kompassens riktning.
Livet går vidare, för oss. Snart kallar vi varandra för idioter igen. Det är okej, det är som det ska. Det är också Stockholm. Men det finns också något mer här: Lyssna noga på de som kommer att föreslå åtgärder, lösningar, lagförslag. Man måste besinna sig: Är förslagen proportionerliga, genomförbara, kan de ens vara effektiva? För de med sig tänkbara oavsiktliga konsekvenser? Ett öppet samhälle kan aldrig helt skydda sig från sådana här händelser. Det gör dem inte mindre fasansfulla. Kanske tvärtom, jag vet inte. Men det förändrar inte vikten av att också nu hålla fast vid det öppna samhället. Det är nu det gäller. Ett slutet, slitet samhälle är i sig en grogrund för terror och våld, en del av det vi forskare ibland benämner Root Causes-förklaringen till varför terrorism och extremism uppstår.
Det är sirenernas natt, man hör dem hela tiden. Eller så slår de bara innanför ens tinningar, nästan som minnen, redan. Jag går ensam men ändå inte. Det är lång väg hem, denna fredag i april 2017.
Människorna håller hand utanför avspärrningarna, kvinnor med och utan slöja står och gråter. De leende lejonen tillåter en att stå på dem för att komma upp lite. Två unga män talar arabiska med varandra. De håller i varsin svensk flagga. Det står ”Nej till Terrorism” på dem i spretiga, röda versaler. En pojke, kanske något år äldre än min son, räcker över en blomma till polisen på Hötorget, han jag tror att jag såg på en bild i tidningen igår.
P O Enquist kanske sa det bäst ändå? Man måste hoppas. Hoppas man inte är man ju ingen människa, och någon sorts människa är man ju ändå.
Fotnot: Texten publicerades ursprungligen på Facebook den 9 april.
