För en jude kan korset aldrig bli en odelat ljus symbol. Korstågens, inkvisitionens, de antijudiska passionsspelens och de blodiga påskpogromernas kors sitter fortfarande djupt inbrända i det judiska minnet. För att inte tala om den antijudiska hetspropaganda som genom århundradena frodats i korsets skugga. Luthers lilla skrift om ”judarna och deras lögner” (1543) står knappast Hitlers Mein Kampf eller Julius Streichers Der Stürmer efter i sitt judehat och blev en viktig inspirationskälla för den del av den protestantiska kyrkan i Tyskland (Deutsche Christen) som med korset ingraverat med hakkorset slöt upp bakom nazismens judeförföljelser.
Det finns naturligtvis helt andra och ljusare saker att säga om korset som symbol och helt andra och ljusare handlingar som korset inspirerat till, men ingen symbol går fri från sina tolkningar och från konsekvenserna av dem. En symbol som genom århundrandena inspirerat till både de mörkaste massakrer och den djupaste medmänsklighet är inte en symbol som kan användas utan tanke på tolkning och sammanhang. Detta gäller naturligtvis inte bara korset utan varje symbol som visat sig kunna inspirera till både gott och ont. En davidsstjärna på den ockuperade Västbanken symboliserar något helt annat än en davidsstjärna på en synagoga i Europa, för att ta ett mig näraliggande exempel.
När en rörelse nu startats för att få folk att bära ett kors om halsen (#mittkors) så är den uttalade meningen att korset ska tolkas som symbol för solidaritet med de kristna offren för islamistisk terror. Mindre uttalat görs korset därmed till symbol för en solidaritet som gör skillnad på offer och offer, på offer som är födda i en religion och offer som är födda i en annan (för det är ju så vi i regel får vår religionstillhörighet, genom att födas).
Jag är inte någon auktoritet på vad kristendomen har att säga om att göra skillnad på offer och offer, men om Bergspredikans ord kan vara någon vägledning (”älska era fiender och be för dem som förföljer er”) så känns en sådan åtskillnad inte helt i Jesu anda.
LÄS MER: Göran Rosenberg om jihadismens dödskult
De i särklass flesta offren för den jihadistiska terrorn är ju annars muslimer, och högt på listan över den salafistiska jihadismens fiender står alla shiiter (tio procent av världens muslimer) och alla sunnitiska apostater och kättare (majoriteten av alla muslimer). Det förmildrar inte ondskan i attackerna mot kristna och andra icke-muslimska minoriteter, för att inte tala om ondskan i de urskillningslösa och besinningslösa terrorattackerna mot allt och alla, men det ger onekligen anledning till funderingar över korskampanjens djupare syfte och vidare sammanhang.
Det vidare sammanhanget syns mig vara den oförsonliga kritik som kampanjens tre initiativtagare, prästerna Annika Borg, Helena Edlund och Johanna Andersson, sedan länge riktat mot Svenska kyrkan för att inte vara kristen nog, för att inte ta ställning för Jesus mot Muhammed, för att påstå att det finns flera vägar till Gud, för att svassa för islam i stället för att försvara kristna som hotas av den.
Det brutala mordet på fader Jacques Hamel i en kyrka Rouen mitt under pågående gudstjänst, tycks ha varit den händelse som utlöste "Mitt kors"-kampanjen. I ett uttalande från initiativtagarna beskrevs mordet som en attack mot ”världens kristna”, mot ”den kristna tron”, mot ”kristna värden”. Att mordet skulle kunna ses som en attack också på ”den muslimska tron” och ”muslimska värden”, ja på allt som de flesta människor i de flesta religioner och sammanhang håller för dyrt och heligt, tycks inte ha föresvävat skribenterna.
LÄS MER: Joel Halldorf: "Islam är botemedlet mot nya terrorattacker"
Det finns många sätt att beskriva det som nu pågår, men att med korset som symbol frammana bilden av ett begynnande religionskrig mellan hatets islam(ism) och barmhärtighetens kristendom, har mycket litet att göra med vad som faktiskt pågår och desto mer med mer en politisk agenda vars mest förutsägbara konsekvens är en ökad polarisering mellan ”kristna” och ”muslimer” och omvandlingen av ett kors om halsen till en kollektiv krigsförklaring (mot en angripare som ”bärs av den jihadistiska, apokalyptiska, hatiska visionen om de otrognas totala underkastelse”). Att det är en agenda som därmed tenderar att ge jihadismen just det religionskrig som den med sin urskillningslösa terror drömmer om att provocera fram, gör inte saken bättre.
Jämför detta med hur påven Franciscus reagerade på mordet på fader Hamel, inte genom att fokusera på gärningsmännen och deras motiv utan på gärningen som sådan, på dess ”absurda våldsamhet”, som han uttryckte det, och därigenom vägrade att upphöja gärningsmännen till religionskrigare och mordet till religiös krigshandling. Han vägrade också (i strid mot en inte obetydlig katolsk opinion) att upphöja fader Hamel till kristen martyr, vilket hade varit att göra en religionskrigare också av honom.
Den nuvarande påvens kors symboliserar kort sagt något helt annat än det kors som Sveriges ”kristna” nu uppmanas hänga om halsen för att markera en särskilt ”kristen” solidaritet med de ”kristna” offren för islamistisk terrorism och som därmed riskerar att uppfattas som symbolen för den ”kristna” sidan i ett pågående religionskrig med vad som i sista hand tenderar att koka ner till ”islam”.
I detta sammanhang, som i så många andra, gör jag gärna påvens kors till mitt.
Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.