Efter mordet på den franske prästen Jacques Hamel vägrade påve Franciskus tala om muslimskt våld. "Jag ser våld överallt", sa han, "en italienare dödar sin flickvän, en annan sin svärmor. Om jag talar om muslimskt våld, då måste jag också tala om katolskt våld."
Franciskus har länge beskrivit den globala terrorn, inklusive förföljelsen av kristna, som ett tredje världskrig. Han har uppmanat världen att ingripa, men samtidigt vägrat att se det som en kamp mellan kristendom och islam. Religionerna söker fred, hävdar han, det är de andra - fundamentalister och terrorister - som vill ha krig.
Påven provocerar dem som ser IS terror som en naturlig tillämpning av traditionell islam. Dessa följer historikern Bernard Lewis, som år 1990 hävdade att orsaken till vad han kallade "den muslimska vreden" var "islams religiösa kultur". Hänvisningar till politiska faktorer - som västerländsk kolonialism - var enligt Lewis bara undanflykter som döljer denna djupare drivkraft.
Läs även: "Religion orsakar inte våldet"
Spelar IS-krigare teater?
Marxistiska forskare har gått i motsatt riktning, och helt förnekat övertygelsernas betydelse. För dem handlar allt om ekonomi och politik, med religionen som täckmantel. Somliga säger sig kriga i Guds namn eftersom det låter bättre än att medge att man slåss om pengar.
Båda perspektiven representerar var sin dikeskörning. Om Lewis har rätt i att avskyn mot väst är en inneboende kvalitet i islam, varför finns då en mängd muslimer som inte delar den? Är de muslimer av en annat art, eller rentav sämre muslimer? Å andra sidan: om religionen inte spelar någon roll, ska vi då anta att IS-krigare spelar teater? Eller är de religiösa när de går till moskén, men inte när de utför våldshandlingar?
För forskare som studerar fenomenet religion är religion vad religiösa människor gör. Om en nunna hjälper fattiga barn i slummen med hänvisning till sin tro är det religion, och om en terrorist ser det som en helig handling att döda är det också religion. Men den sociologiska frågan om övertygelsernas plats i en konflikt är en annan än den teologiska fråga som påven adresserar. Den fråga som han diskuterar är om terroristernas övertygelser är bra eller dåliga tolkningar av islam.
Läs även: "Kritiken mot kyrkan bygger på fördomar"
Wahabitisk salafism motiverar terrorn
Denna distinktion kunde gärna tas upp i den svenska debatten. Det är orimligt att förneka betydelsen av religiösa övertygelser när det gäller jihadisternas terror. Men om detta är bra eller dåliga tolkningar av islam är en annan fråga. Den frågan bör religiösa ledare och muslimska teologer, snarare än forskare och politiska tyckare, svara på.
Vad som ur ett vetenskapligt perspektiv kan konstateras är att det inte är islam i allmänhet som motiverar terrorn, utan en specifik tolkning av islam: wahabitisk salafism. Detta är en minoritetsposition inom islam, och den gör dåligt rättvisa åt hur islam har förståtts och praktiserats historiskt. Närmare analyser visar dessutom att religiösa övertygelser inte ensamma ligger bakom terrorn, utan snarare en mix av religiösa, politiska, kulturella och ekonomiska faktorer.
När Usama bin Ladin förklarade varför al-Qaida slåss mot USA inledde han med att med att citera Koranen, med gick sedan raskt vidare till politiken: "Varför bekämpar vi er? Svaret är mycket enkelt: För att ni attackerade oss, och fortsätter att attackera oss." Därefter räknade han upp en rad konflikter: Palestina, Somalia, Tjetjenien, och så vidare.
Läs även: "Hur lång tid tar det att avkristna Europa?"
Mera politik än teologi
Oavsett vad man tycker om argumenten råder det inget tvivel om att det är politiska snarare än teologiska argument. Även IS motiverar sin kamp politiskt, genom hänvisningar till västlig imperialism, förtryckande arabiska regimer som stöttats av väst och drönarattacker mot muslimer.
Men att IS ser sin kamp som en respons på västlig aggression hindrar inte att den samtidigt är religiös: retoriken är religiös, och till konfliktens mål hör kalifatet, ett homogent muslimskt samhälle präglat av sharia.
Samma komplexa mix av faktorer syns om man studerar rekryteringen av jihadister i väst. Rekryterna är oftast är unga och har inte tidigare uppfattats som fromma muslimer. En oproportionerligt stor andel är konvertiter (25 procent) och nästan ingen har en traditionell religiös skolning. Radikaliseringen är ofta en snabb process knuten till en livskris - exempelvis en tid i fängelse - och sker i trots mot föräldrarna.
Läs även: "Vi behöver en mellanmjölks-islam"
Kalifatet ger något större att kämpa för
Politiken är en viktig motivationsgrund, i synnerhet en vrede över det man uppfattar som övergrepp på muslimer globalt. Kampen för kalifatet ger något större att kämpa för, och kamrater att kämpa tillsammans med. I ett posttraditionellt samhälle präglat av stark individualism och ideologiernas död blir detta särskilt attraktivt.
Den islamistiska terrorn behöver mötas med en verktygslåda som tar hänsyn till såväl politik och ekonomi, som kultur och religion. Religion är en del av mixen men samtidigt gör, som Marc Sageman har påpekat, terroristernas låga kunskap om islam att man lika gärna kan säga att problemet är bristen på religion. Jihadisterna finner religionen sent i livet, i mitten av 20-årsåldern, och kan på grund av sin dåliga religiösa skolning inte utvärdera de salafistiska argumenten.
Läs även: "Efter attackerna – sorgen knyter nya band"
Muslimska ledares ansvar
En del betraktar religion i allmänhet som problemet, och föreslår att terrorn ska mötas med en starkare sekularism. Men ny forskning som har jämfört förhållanden i olika länder visar att aggressiv sekularism snarare tycks leda till ökad radikalisering. Det är inte heller någon lösning att, som extrema röster föreslagit, diskriminera mot traditionell islam, eftersom en traditionell muslimsk bildning är ett motgift mot salafism.
Det muslimska ledarskapet har ett stort ansvar, eftersom bara de kan förklara varför salafisterna har fel. Det är, som islamologen John A Azumah har konstaterat, varken sant eller rättvist att påstå att islam är problemet när det gäller terrorn - däremot råder det ingen tvekan om att islam här har ett problem.
Samtidigt ligger IS attraktionskraft i att man erbjuder unga européer något större - en vision mer storslagen än den bekväma medelklasstillvaro som livet i liberala, kapitalistiska demokratier utlovar. Därför kan islam, eller andra religiösa eller ideologiska visioner, också vara en del av lösningen.
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.