John Irvings nya roman lider av gubbsjuka

Papegojmän och lejontämjare, transvestiter och nunnor, soptippsläsare och meskalinhippies, elefanter och hundar, författare och deras fanatiska läsare, en Maria-staty utan näsa, vålnader, levande och döda… Alla ska med i John Irvings roman ”Mysteriernas gata” och de skickas dessutom runt i världen: från en mexikansk soptipp via Iowa, USA, till Manila, Filippinerna, och Litauen.

Men ibland kan det nog vara så att för mycket av allting helt enkelt inte är tillräckligt – och så är det nog med Irvings roman. Läsaren riskerar att tappa bort sig bland romanens förvecklingar, och inte många leenden lockas fram i en roman som ändå siktar på hjärtat och smilbanden. Och det är något problematiskt med en roman om nästan sexhundra sidor vars enda minnesvärda meningar är två citat, från Graham Greene respektive Jeanette Winterson.

En roman om godhet

”Mysteriernas gata” är en roman om godhet, om hur godheten kan finnas på de mest oväntade platser, som den soptipp där Juan Diego räddar böcker från att eldas upp, lär sig att läsa, bara för att själv bli författare. Bland sopletarna visar sig godheten och som Juans syster säger, ”det är vi som är mirakel” – inte kyrkans gråtande madonna.

LÄS MER – Ulf Olsson: Jörgen Gassilewski excellerar som mörkrets furste 

Det är Juan Diegos författarliv och hans fantasier som man får tänka sig ska hålla ihop romanbygget. Det gör också att denna godhetens skröna nog egentligen är en sorts roman om romankonsten. Dels demonstrerar Irving nästan övertydligt en del av de narratologiska eller berättartekniska grepp som romanformen rymmer, som dess spel av tillbakablickar och förebådanden, och dels låter han Juan reflektera över läsningen och skrivandet, över författare och läsare. 

De senare tar dessutom formen av en gubbsjuk dröm om läsarna som groupies, ivriga att förföra sina författare.

Långtråkig fantasi

Irving försvarar romanen som fantasikonst – kanske härstammar berättelsen från författarens tidiga liv, men ”det betydde inte att han skrev om sig själv eller om det som hände honom under barn- och ungdomen – så var det inte.” 

LÄS MER – Ulf Olsson: Marx bestämmer fortfarande hur vi pratar om samhället

Men också fantasin i dess vildaste former måste upprätta någon sorts förhållande till verkligheten, annars blir den bara långtråkig. Och trots att Juan Diego anropar sina litterära förebilder – Shakespeare, Dickens och andra – så begår han, med Irvings bistånd, den estetiska dödssynden att bli långtråkig.

Och då har denna läsare förtvivlat insett att godheten inte intresserade honom, insett att han var fel läsare – men misstänksamt undrat om någon läsare verkligen kunde älska denna roman. Och frestas att citera den unge Juans omdöme om en bok av D. H. Lawrence: ”Boken var tröttsam och samtidigt oklar.”

Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.