”Varifrån kommer den nya latinamerikanska litteraturen?” frågar sig den chilenskfödde författaren Roberto Bolaño (1953-2003) i en av de sista essäer han hann skriva. ”Svaret är jättelätt”, fortsätter han. ”Den kommer från rädslan. Den kommer från den förfärliga (och i någon mån ganska begripliga) rädslan för att tvingas arbeta på kontor eller sälja krimskrams på Paseo Ahumada.” Man skulle kunna tro att denna måttligt heroiska bevekelsegrund föraktas av Bolaño. Så är nu inte fallet – ”vad det till syvende och sist handlar om är att sälja”, konstaterar han krasst, vare sig det handlar om bilar eller böcker. Publiken har, som han skriver i en annan essä, aldrig fel.
Den ”nya latinamerikanska litteraturen” – jag minns inte om det var jag eller redaktionen som tyckte att jag skulle skriva en artikel om den. Idén kändes hur som helst bra: efter tre fyra år i Latinamerika borde jag ha något att säga om saken. Men ju mer jag funderade och läste in mig, desto mer idiotisk tedde sig idén. För vad skulle vi säga om en peruan eller guatemalan efter några år i Sverige gjorde anspråk på att sammanfatta den europeiska litteraturen? I en tidningsartikel? Så varför är motsatsen tillåten? Det finns ett bra svar: för att den latinamerikanska litteraturen är ett europeiskt fenomen.
En sida av det förhållandet visar sig om man går in i en välsorterad bokhandel i Lima, Bogotá, Santiago, Mexico City eller Buenos Aires. Man kommer att hitta en hel del böcker av författare från andra latinamerikanska länder – nästan alla utgivna på spanska förlag. För att nå från Ecuador till Peru är man mer eller mindre tvungen att ta omvägen via Europa. Latinamerikansk författare blir man (om vi bortser från Brasilien) i Barcelona och Madrid.
Men att den latinamerikanska litteraturen är besynnerligt europeisk handlar inte bara om förlagssituationen. En peruansk kritiker beskrev en gång den latinamerikanska ”boomen” (Vargas Llosa, García Marquez, Fuentes, Cortazar osv), och i än högre grad den efterföljande generationen, som ett resultat av européernas behov av att få sina förväntningar bekräftade. Något tillspetsat skulle den magiska realismen alltså ha uppstått ur en europeisk föreställning om den latinamerikanska verkligheten, och en latinamerikansk åtrå efter de europeiska pengarna.
Denna högst koloniala situation återkommer gång på gång i essäsamlingen Palabra deAmerica (Ord från Amerika, signifikativt nog utgiven av det katalanska förlaget Seix Barral 2004). Boken genomsyras av en motvilja mot etiketten ”ung, latinamerikansk författare”, vilket – ironiskt nog – inte hindrar att de tolv medverkande bjudits in just i egenskap av unga, latinamerikanska författare. Se där ett moment 22 som inte heller den här artikeln undgår: varje försök att ifrågasätta den ”latinamerikanska litteraturens” enhetlighet slutar med att bekräfta den. Den peruanske prosaisten Fernando Iwasakis deklaration att ”det [INTE] finns någon ny spanskamerikansk litteratur, bara litteratur på spanska” är sympatisk, men kommer likväl till korta inför marknadens logik. Vare sig man vill eller inte är man i någon mån beroende av de traderade fördomarna och generaliseringarna.
Så vad ska man mot den bakgrunden säga om Roberto Bolaños nyligen översatta (briljant utfört av Lena E. Heyman) De vilda detektiverna från 1998? Att det är en väldig roman, i flera avseenden. Att den beskriver en tillvaro som balanserar på katastrofens rand, där allt tas med en gravallvarlig klackspark. Där det slumpmässiga bejakas och morgondagen inte finns; där poeterna gör allt utom att skriva poesi. De vilda detektiverna är kort sagt som Beckett i händerna på en mariachiorkester.
Men klampar jag inte därmed rakt ner i den vanliga fällan? Prisar boken för allt det där som bekräftar vår bild av det latinamerikanska (salsa! brassefotboll! karneval! mañana!)?
Jag börjar om.De vilda detektiverna består av tre delar: en 150-sidig inledning (”Mexikaner vilse i Mexiko”), en sjuttiosidig avslutning, och däremellan ett mittparti på 500 sidor som utgörs av ett hundratal vittnesmål med något slags koppling till romanens två gåtfulla huvudpersoner Arturo Belano och Ulises Lima. Det händer en hel del under resans gång, men inte i något utvecklingsmässigt avseende. Historien pulserar snarare än avancerar; människor dyker upp för att bara försvinna, ungefär som i livet, mer sällan i romankonsten. Som Lisandro Morales. Innan han försvinner ur handlingen på en pulque-bar i Mexiko City i januari 1976, levererar han en av romanens otaliga små punchlines: ”Livet är till för att levas, så enkelt är det, sa en fylltratt jag mötte häromdagen på väg ut från baren La Mala Senda. Litteratur är inget att ha.”
Det är ungefär så jag uppfattar Bolaños tegelsten: som en roman som tar ställning för livet mot litteraturen. Talande nog får läsaren aldrig ta del av en enda rad av de ”inälvsrealistiska” poeter som handlingen (nåja) kretsar kring. Mot den bakgrunden skulle man nästan kunna se boken som ett genmäle mot Mallarmés anmärkning att poesi skapas av ord, inte av idéer. Litteratur, demonstrerar Bolaño, skapas inte av någotdera, utan av erfarenheter, liv, möten, känslor, minnen, attityder, begär, nödtvång. (En annan, föga vördnadsfull, one liner från Bolaño: ”Den bästa litterära lektion Vargas Llosa gav var att sticka ut och jogga i gryningen.”) Ett sådant projekt är givetvis inte mindre utopiskt än Mallarmés, men definitivt mer effektivt som medel mot den inledningsvis beskrivna rädslan.
Bolaño må ha varit mästaren i en generation, men något i hans hållning går onekligen igen hos hans yngre genrationskamrater. Jag tänker på colombianerna Jorge Franco och Mario Mendoza, mexikanen Jorge Volpi, argentinaren Rodrigo Fresán, peruanen Iván Thays och kanske framför allt colombianen Efrain Medina Reyes. De skriver vindlande, våldsamma romaner som rör sig över flera kontinenter, klasser, epoker, genrer och känslolägen på ett sätt som känns ganska sällsynt i Sverige. Man tar helt enkelt ut svängarna. Man underhåller. Man försöker sälja, vilket inte hindrar att man utvecklar en tradition. En mindre trevlig tendens är att marknaden, så vitt jag kan se, är lika manligt dominerad som någonsin.
Om det ligger något alls i detta generaliserande snapshot av en hel kontinents litteratur, så beror det alltså inte på något latinskt kynne, utan på ekonomiska omständigheter och existerande fördomar. Men det gäller givetvis all litteratur, den svenska inte minst.