Kvar finns platsen där det hände. Vi strövar längs Drottninggatan och samlar spår – betonglejon som slungats ur sin position, skyltfönster täckta med plywood, däckspår i asfalten. Gatan blir det som vi – som inte var där – kan vända oss till för att förstå. Och minnas. Vi lägger ner blommor på ett av lejonen i en gatukorsning.
Vad händer är vardagen börjar lägga sin skyddande skorpa över terrorns platser? De blir rum för minnen – men också för skydd.
När de sista metalldetektorerna kring World Trade Center i New York togs bort var det maj 2014. Platsen var fortsatt stenhårt bevakad. En ny park, Memorial Plaza – med hundratals vitekar och två djupa mörka bassänger – hade anlagts där tornen stod. Ett skinande kontorstorn reste sig i ena änden av platsen. New York Times arkitekturkritiker Michael Kimmelman skrev att platsen inte kändes som New York, utan som en del av The National Mall, den stora öppna parken mellan Vita huset och Washingtonmonumentet. I The New Yorker skrev Adam Gopnik om en plats ”som inte ger någon frid” med sina ”hårt polisbevakade socklar av sten”.
LÄS MER: Karin Olsson om mediekritiken efter dådet på Drottninggatan
Memorial Plaza – en mörk mitt
Memorial Plaza låg försänkt i historien. Den var en mörk mitt, den hade blivit ett minne, som inte släppte in den omgivande staden.
Efter terrorattackerna i Paris den 13 november 2015 infördes undantagstillstånd i Frankrike. Det var på väg att tas bort när attacken på strandpromenaden i Nice inträffade och det förlängdes med sex månader till. Undantagstillståndet var politikens direkta polisiära reaktion på hotet. Stadens och nationens vilja att skydda sig blev synligt på gatorna i Paris och på strandpromenaden i Nice. Poliser med automatkarbiner sökte igenom misstänkta hem, kontor, moskéer och restauranger. Men de attackerade platserna – de breda trottoarernas serveringar, den slöa gågatan, torghandelns lösvikt och strandpromenadernas horisont – drev samtidigt in i vardagens ebb och flod av rörelser igen.
Drottninggatan – en undantagsplats
De var stadsrum som i sig själva var undantag. Det där undantaget som vi älskar att vara i. Fredagskänslan, sommarkänslan, det öppna ansiktet i solen i gathörnet.
Staden är en kollektiv rörelse där det mesta är förutsägbart: Avgångar, dörrar som öppnas och stängs, ett urverk av återkommande rytmer. Men den där givna rörelsen kommer alltid att dela sig, söka upp andra platser, öppnare – undantag i vardagen. Utrymmen för oförutsägbarheten, för osäkerheten rentav.
Terrorn har börjat söka upp de här undantagsplatserna. Den väljer nu oftare bort kontorshusen, tunnelbanorna, flygplatserna, där rörelserna blivit mer skyddade och övervakade. Man väljer bort platser som saknar flyktvägar och vänder sig mot det som är stadens flyktvägar. Vi kommer aldrig att vilja stänga in dem med något mer än de fånigt leende, kisande, nästan mjuka bumlingarna till betonglejon som barnen brukar vilja rida på.
LÄS MER – Karin Olsson: Vi som var på väg att bli avtrubbade
Leende skydd mot terrordåd
Det där vet de flesta som arbetar med stadsbyggande. Ingen kommer att sätta upp en mur, ett stängsel eller en aggressiv säkerhetskontroll på en gågata eller en strandpromenad. Men skydden kommer ändå att smyga sig på, som lejonen. Designen av skyddet kommer att göra allt för att le och se vänlig ut. Det blir pollare, skyddsmurar och farthinder som designas som sittplatser eller utförs som konst eller planteringar.
I Storbritannien skrev arkitekternas egen organisation RIBA 2011 till och med en manual kallad "Design for counter terrorism". Där är man noga med att påpeka att inget i designen får avslöja att den finns där för att öka säkerheten. Den nya uppenbart mer militariserade staden döljer sina murar i designade skalskydd. Deras uppgift är att stoppa hotfulla rörelser.
LÄS MER – Anna Hellgren: Mitt barn kommer att tillhöra de första vittnena
Drottninggatan blir aldrig densamma
Minnet måste förbli en del av stadens rörelse. I marken där Olof Palme sköts – bara något kvarter från Drottninggatan – ligger en enkel metallplatta bara som sätter en koordinat på dådet. Det kommer inte att behövas mer här heller.
Drottninggatan kommer ändå aldrig bli samma gata. Vi går försiktigt på den nu, som på tunn is. Våra steg kommer att förändras av tiden. Men hörnet vid Åhléns kommer aldrig att bli en neutral plats. Vi kommer att stanna och peka och berätta. Men minnet – och monumentaliteten– finns nedlagt i själva gatan och i oss som går där. Inte som ett solitt kollektivt fruset minne utan motsägelsefulla och olika, som de där Strindbergs-citaten i metall som gjutits in i asfalten. Och liksom dem kommer de att finnas kvar långt efter att de svarta spåren från lastbilens däck har försvunnit.
Dan Hallemar är arkitekturskribent och medarbetare på Expressens kultursida.