Det var nyårsafton 1993, jag skulle fira med min flickvän i hennes föräldrars stuga vid havet, men hon fick nån kräksjuka och låg däckad hela kvällen. Så jag satt ensam i en soffa, sörplade billigt vin och läste amerikanskan Toni Morrison, som några veckor tidigare tagit emot Nobelpriset i Blå hallen.
Vad gjorde du senaste gången en amerikan fick Nobelpriset i litteratur? Det är snart en fråga på nivå med "Vad gjorde du när du fick veta att Olof Palme blivit skjuten 1986?" eller "Varför missade du Bruce Springsteens spelning i Konserthuset 1975?", ett tillfälle att göra en nostalgitripp tillbaka till ungdomen, barndomen eller den gryniga dåtid då vi ännu inte fanns.
1993 avskaffade Sydafrika apartheid. Arvingarna vann Melodifestivalen och SVT sände sista avsnittet av "Dallas". För de allra flesta var "surfa" en vattensport.
1962 – en evighet sen
Och gången dessförinnan? Den senaste manliga författare som haft oturen att födas i USA och ändå kammat hem priset var John Steinbeck. Det var 1962, året då Beatles gav ut sin första singel, Vasamuseet invigdes, Lennart Hyland skrek om hur "pucken glider in i MÅÅÅÅL" i VM-finalen, "Fråga Lund" hade premiär och Svenska Akademiens nuvarande ständiga sekreterare Sara Danius tog sitt första andetag.
De flesta herrarna i Akademien var vid tidpunkten födda på 1800-talet – åldermannen i gänget, om jag räknat rätt, var Bo Bergman, född 1869.
Ovärdigt avfärdande
Jag nämner allt detta för att ge lite perspektiv. Det är helt enkelt väldigt, väldigt mycket på tiden att Nobelpriset går till en amerikan. Horace Engdahls ovärdiga avfärdande av amerikansk litteratur som "trångsynt" och "isolerad" i en intervju för AP 2008 kan väl avskrivas som ett uttryck för antiamerikanism efter åtta år med Bush; vi glömmer det och blickar framåt.
För tiden börjar rinna ut för en gyllene amerikansk 1930-talsgeneration, med epiker som Joyce Carol Oates, Philip Roth, Thomas Pynchon, Cormac McCarthy och Don DeLillo; självklart hade även John Updike, som gick bort 2009, förtjänat Nobelpriset mer än i ärlighetens namn rätt obegripliga val som Gao Xingjian (2000) eller Elfriede Jelinek (2004).
Världsledande litteratur
Hur illa man än tycker om den amerikanska dominansen på kulturområdet (och alla andra områden) så är det svårt att se rimligheten i att diskvalificera en litterär sfär som mer än något annat lands är mästare i att sprida idéer, väva drömmar, fånga tid. Från Judith Butler till Beyoncé, från George R.R. Martin till James Ellroy, är det amerikaner som förklarar vad det är att vara människa – och gång på gång uppfinner nya sätt att göra det på.
Svetlana Aleksijevitj i all ära, men New Journalism skapades av Truman Capote. Och ingen författare tog postmodernismen längre än numera avlidne David Foster Wallace.
Det räcker nu. Svenska Akademien har fått göra sin poäng. Att obstinat fortsätta diskriminera den amerikanska världslitteraturen är oseriöst och genant. Jag röstar på Don DeLillo eller Paul Auster, men Ursula K. LeGuin, Marilynne Robinson eller John Ashbery är också okej. Bara ta nån.
Sen får ni gärna dela ut priset till centraleuropéer i ett kvartssekel till.
Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga nyheter!