Ett obestridligt faktum är att den 11 april 1968 sköt en 26-årig arbetare vid namn Josef Bachmann tre pistolskott mot vänsterstudentledaren Rudi Dutschke som sånär dödade honom. Ett obestridligt faktum är också att Bachmann den 24 februari 1970 begick självmord genom att dra en plastpåse över huvudet.
Ytterligare fakta i sammanhanget är att Josef Bachmann vid attentatet hade skrikit "kommunistsvin" åt Dutschke och att Dutschke i december 1968 började skriva brev till Bachmann i fängelset i vilka han förklarade för Bachmann att denne bara utnyttjats av de härskande klasserna och därför borde upphöra med sina självmordsförsök och ansluta sig till kampen för socialismen.
Sammanhanget är en berättelse av P O Enquist och som så ofta i en berättelse av P O Enquist är obestridliga fakta den osäkrade grund på vilken hans litterära universum vilar; fakta som undflyende vägvisare i outforskad terräng.
I "Berättelser från de inställda upprorens tid" (1974) tar Josef Bachmann efter flera misslyckade försök mycket riktigt livet av sig efter att ha tagit emot ett antal brev från Rudi Dutschke (här benämnd herr D), liksom från en kvinna benämnd Hildegard Meckel (som jag förmodar är en faktisk person som skriver faktiska brev), vilka från vitt skilda utgångspunkter försöker få herr Bachmann att sluta vilja ta livet av sig och se meningen med livet, om det så är klasskampen eller Gud.
Berättelsens kärna är dock inte de faktiska omständigheterna kring Josef Bachmanns misslyckade liv och fasansfulla död, utan det oskrivna tomrum som de faktiska omständigheterna öppnar dörren till.
Det är så P O Enquist arbetar, i det faktaminerade spänningsfältet kring ett oskrivet tomrum; i denna bok kring några människor som vill något, och ibland företar sig något, ibland något patetiskt eller bisarrt, ja rentav självdestruktivt, men alltid något som vi anar kommer att misslyckas innan det har påbörjats. Inställda uppror, säger bokens titel, men om uppror i politisk bemärkelse handlar det inte, snarare om några tilltufsade individers mer eller mindre verklighetsfrämmande försök att bryta sig ur sina för tidigt låsta liv för friheten att misslyckas om och om igen.
Bakgrunden till de flesta av berättelserna är ett smogtyngt och jordskälvande Kalifornien i brottspresidenten Richard Nixons och det förlorade Vietnamkrigets tid, och de människor vi möter är alla förlorare. Losers kallas de i Amerika, det slags förlorare som inte fattar att det är kört för dem, kanske alltid har varit, som ännu lever i tron att deras uppror är tillfälligt inställt i väntan på en lämplig opportunity, som inklämda i återvändsgrändens mörkaste skrymsle anser sig leva i den bästa av världar.
Jag känner väl igen dem, i det amerikanska "hjärtlandet" träffar man på dem överallt, sturskt beredda att gå i döden för friheten att vara ensam och stark - eller ensam och svag.
"Om jag mötte en kommunist öga mot öga just nu så skulle jag faktiskt skjuta honom direkt", säger Carl Chris Stevenson som bor i en uttjänt skåpbil utanför författarens fönster och författaren inser att Carl Chris Stevenson menar allvar och författaren (som antyder sig ligga åt kommunisthållet) leker med tanken att be honom skjuta, och under dem båda skälver den kaliforniska marken bokstavligen.
Gemensamt för berättelserna är tiden. De inställda upprorens tid.
Tiden efter de inledda upproren, får man anta.
Hursomhelst tiden då ledaren för studentupproret i Berlin, herr D, skriver brev till den kommunisthatande arbetaren Josef Bachmann i fängelset, övertygad om att Bachmanns agerande måste bero på en missuppfattning av upprorsläget.
Som också är tiden när herr D:s påbörjade uppror falnar och den sekteristiska terrorn tar vid. Som också är tiden när den amerikanske soldaten K återvänder från krigsfångenskapen i Hanoi och efter en kort tid av patriotiska hyllningar och högtidstal drar en plastpåse över huvudet.
Den andra plastpåsen kommer lite överraskande, i en epilog, också den ett obestridligt faktum antar jag, men den klara ishinna som författaren ser lägga sig över både hans ansikte och herr Bachmanns, är inget obestridligt faktum utan en litterär metafor för en verklighet som aldrig så många fakta hade kunnat inringa. Det är mycket vackert och mycket inkännande och alldeles omisskännligt P O Enquist:
"Som en tunn, klar ishinna låg plasten över hans ansikte. Där innanför fanns herr Bachmann, och hans nu avslutade liv, för så skickligt hade han tillslutit sin påse att den skadliga luften ej kunnat spränga denna hinna och fylla honom med sitt dödliga gift."
I en senare bok, "Kartritarna" (1992, med en av de bästa texter som skrivits om Sverige och mordet på Olof Palme), hittar jag vad som skulle kunna vara ett credo för Enquists litterära umgänge med obestridliga fakta: att färga in sig i historien. Han associerar till uppkomsten av de isländska sagorna; en faktisk händelse blir till en berättelse, som blir till en saga om berättelsen, som när den till sist nedtecknas blir till litteratur.
Fast kanske inte riktigt så ändå: "Att omskriva sina egna sagor måste vara något annat, och [...] svårare att försvara, men det kanske var så att man hade misslyckats den första gången eller inte sett det som var det egentliga, eller fördolt det. Man hade fördolt det första gången: ja det var en möjlighet."
Kanske är det därför jag tycker så mycket om den här boken.
Den berättar om en tid som en gång var min och vars obestridliga fakta jag tror mig känna väl, men där "det egentliga" alltid kommer att förbli fördolt.
I P O Enquists oskrivna tomrum blir de egentliga berättelserna till.