Tvivlaren som alltid är bäst när det gäller

ANNONS
|

Charlotte Kallas förmåga att hitta formen lagom till de stora mästerskapen är exceptionell. För samtidigt som hon under 12 säsonger ”bara” vunnit fyra individuella lopp i världscupen, så har hunnit samla på sig lika många OS- och VM-medaljer som Gunde Svan. De två är bäst genom den svenska skidhistorien med sina 17 medaljer var.

Den förra säsongen var ett nästan övertydligt exempel på Kallas förmåga att samla ihop sig, hitta krafterna och prestera som bäst när pressen var som störst. Under sommaren drabbades hon av en efterhängsen skada i bröstryggen och tvingades lägga om träningen. Och sedan blev det ännu värre när Charlotte Kalla under världscuppremiären i finska Ruka hasade i mål på en 75:e plats och strax efteråt diagnostiserades med hjärtflimmer.

ANNONS

Allplanering åkte i papperskorgen, igen. Kalla tog en timeout och gjorde comeback i Tour de Ski – en tävling som hon egentligen inte hade tänkt ställa upp i. Det började med en 41:a plats på fem kilometer och Skidsverige började på allvar fråga sig vad som hänt med Charlotte Kalla.

– Det var så viktigt för mig att åka Tour de Ski, även om det inte gick som jag hoppats på. Jag behövde möta världscupåkare för att veta vilken nivå som krävs. Det var då, under touren, som beslutsamheten att skruva på vissa saker kom. Det var jätteviktigt, säger hon.

Med andra ord: Kalla knöt näven. Stenhårt. Och redan i slutet av Touren började hon åka bättre. Mycket bättre. När sedan VM kom var hon redo och levererade tre av Sveriges totalt fyra medaljer.

Bilder: Mathias Bergeld.

Vi träffar Charlotte Kalla i samband med en sponsorträff i Göteborg. På morgonen har hon sprungit och kört ett långt pass på rullskidor – i Sundsvall. Hon fyller 31 i år och är ändå sedan den där segern i Tour de Ski 2008 en av landets mest populära idrottare. Och några problem med motivationen har hon inte.

– Nej, det är nästan så att det blir lättare. För det blir bara tydligare varför jag håller på med det här. Jag blir mer och mer trygg i att jag gör det för att jag själv vill bli bättre.

ANNONS

Vad tar du framför allt med dig från förra säsongen?

– Det var ju jättelärorikt att se att även om jag inte fick följa min plan, även om det blev grus i maskineriet tidigt, så kände jag ändå i november att jag var riktigt stark och grundtränad. Det var en skön känsla att veta att det finns flera vägar som leder till att man kommer bra förberedd. En plan är inte något som behöver vara statiskt. Och när jag fick förmaksflimret var det så himla nyttigt att jag hade gått igenom en sådan period i augusti. Då kände jag att ”ja just det, det funkade ju då – varför skulle det inte funka att korrigera igen?” Så det tar jag med mig, säger Kalla.

Ändå har hon svårt att beskriva eller förklara vad det egentligen var som gjorde att krafterna plötsligt fanns där, att hon än en gång – med liten marginal men med kirurgisk precision – lyckades pricka formen till VM.

– Det svårt att sätta fingret på exakt vilken händelse eller tanke som fick mig att knyta näven och göra det sista. Jag önskar jag visste, dels för att kunna inspirera andra, men även för att ta med mig det själv. Men det är väl bara att försöka påminna sig om att jag har gjort det förut.

ANNONS

Behöver du det? Tvivlar du fortfarande på dig själv?

– Ja, det är nog ett personlighetsdrag hos mig att jag har det här tvivlet. Gör jag tillräckligt bra? Kan jag inte ha ännu mer kvalitet i träningspassen, i återhämtning, i alla pusselbitar? Men jag vet ju också att en viss grad av tvivel är ganska sunt, att man vågar vara självrannsakande. Men man får inte börja slå på sig själv.

Slå på sig själv?

– Ja, att racka ner på sig själv och ha för mycket ifrågasättande tankar. De är ju bra när man vill driva sig själv och skärpa till sig, men jag märker också att för att kunna göra det bra här och nu så kan man inte hålla på och analysera det som har varit. Eller oroa sig för det som kommer.

Har du haft perioder när du slagit dig själv för mycket?

– Ja, det kan jag tycka. Ja, det har jag haft.

På vilket sätt?

– Det blir för mycket ältande kring det som har varit. Det tar mig inte framåt någonstans.

Jobbar du mycket med att styra tankarna åt rätt håll?

– Ja, det blir ju mycket så i de samtal jag har med personer runt omkring. Man försöker sätta ord på sina tankar och dela oron. Det kan vara så himla skönt att få dela den med någon annan. Man kan ju inte tänka att ”jag får inte tänka så här” för då kommer man ju bara vara kvar i de tankarna. Så jag har olika strategier med min psykolog Thomas och vi jobbar väldigt hårt på sommaren och hösten. Om det krisar eller går dåligt under en tävling på vintern och jag inte har förankrat det, sett till att det funkat under perioder med tvivel tidigare, då kommer det ju inte att funka i skarpt läge.

ANNONS

Så även för det mentala krävs det en grundträning under försäsongen?

– Ja! Absolut. Det kan vara lite luddigt och flummigt sådär, det är ju lättare att mäta om man har genomfört sina 20 timmar träning, men det är svårare att bedöma än om jag har genomfört dem med fokusering och kvalitet.

I sin strävan att ständigt utvecklas fattade Charlotte Kalla 2016 det något kontroversiella beslutet att inte träna med landslaget, utan på egen hand med personlige tränaren Magnus Ingesson. En tid innan vi träffas för den här intervjun har Kalla meddelat hon även under 2017 tänker gå sin egen väg – trots att landslagsledningen uttryckt en önskan om att ha med sin stjärna under försäsongen.

Jag frågar om det var ett svårt beslut och hon tystnar en stund.

– Det var ett väldigt arbetsamt beslut. Jag ville verkligen vara nollställd innan jag började utvärdera, att jag inte hade bestämt mig i förtid, utan var öppen för alla möjligheter. Men när jag väl hade satt mig in i olika situationer så kändes det lätt.

Vad är den största vinsten för dig med att träna på egen hand?

– Det är att jag får följa min linje fullt ut, att jag inte behöver kompromissa. Jag har försökt hitta det här nära samarbetet med Magnus i många år, men det har varit svårt att få någon balans och skapa en vardag för mig. Jag har liksom hela tiden varit på väg och aldrig riktigt fått någon lugn och ro. Det blir ett större lugn i hela satsningen.

ANNONS

Blir du irriterad när utomstående har synpunkter på hur du borde göra?

– Inte så ofta. Mer att jag kan bli vilsen själv, ”gud vilket ben ska jag stå på, hur ska jag hantera den här informationen som kommer till mig?”. Det är mer det som kan bli snurrigt.

Hur har avslöjandet och debatten kring Therese Johaugs dopningsavstängning påverkat dig?

– Ja … det kom ju som en chock där i oktober när det blev känt att hon testat positivt. Det är så himla svårt att ta in vilken fruktansvärd situation hon har varit i. Just den här ovissheten, att hon efter så många månader inte har något att ta ställning till, eller förhålla sig till. Hur lång avstängningen kommer bli och när hon rimligtvis kan vara tillbaka. Och hon lär ju bli påmind om det i alla miljöer hon rör sig i, oavsett om det är bland de som stöttar henne eller de som inte gör det. Att bara behöva hantera det dagligen måste riva upp så mycket känslor.

I Norge tycks de flesta ha en förlåtande attityd, medan det i Sverige har varit betydligt hårdare tongångar. Tycker du att de svenska reaktionerna varit för dömande?

ANNONS

– Ja, det drevet som varit står inte i paritet med vad som har hänt. Den bevakningen som har varit kring det här är ju så mycket större än vad man hade kunnat föreställa sig.

Kunde det som hände henne ha hänt dig?

– Det går inte att säga att det aldrig kommer att hända, men jag känner mig trygg med de rutiner som vi har idag. Men jag har definitivt blivit extra noggrann och går in och kollar upp läkemedel på röd-gröna listan.

Blir man paranoid? Vågar du dricka ett glas vatten utan att kontrollera det?

– Nej, det verkar ju vara ett läkemedel hon har tagit, så jag känner ingen oro så. Men givetvis ska man vara så försiktig som det bara går. Våra läkare har rutiner och principer hur vi ska hantera det och det känner jag mig trygg med.

Vill du att Johaug är med i OS?

– Ja, jag skulle vilja tävla mot alla de bästa, säger Charlotte Kalla.

Vi sitter mittemot varandra i en konferenslokal. Hon är solbränd (”jag blir alltid som en pepparkaka så här års”) och verkar inte stressad, trots att nästan varje minut av hennes liv är planerad. Eller kanske just därför. Kalla vill ha kontroll och för varje år som går blir hon bättre på att se till att hon har det. Hon svarar lugnt och metodiskt med blicken stadigt fästad i min.

ANNONS

De olympiska spelen i Sydkorea är åtta månader bort. Året efter, 2019, är det VM igen. Så långt är Kalla fast besluten att satsa. Efter det är det mer oklart. ”Men det känns ju märkligt om det skulle ta slut där” konstaterar hon.

Kan du fortfarande bli en bättre skidåkare?

– Ja, jag kan bli ännu bättre. Definitivt.

Det visste jag ju att du skulle svara. En dum fråga.

– En viktig fråga. Det är det som är så himla häftigt. Det kommer alltid att finnas saker som går att utveckla.

Ser du OS framför dig redan nu i din vardag?

– Jag pratar inte jättemycket om OS, utan om vad jag behöver göra den här veckan för att komma så bra förberedd som möjligt längre fram. Men det kan vara små påminnelser så att jag vet vars jag vill. Det var ju precis vad jag ville med träningspasset imorse, jag vet att om jag genomför det här så är det en väg som kan leda till att jag är bra förberedd.

Och målet i OS blir …?

– Jag vill vara i säsongens bästa slag när OS börjar, säger Charlotte Kalla.

ANNONS

Det är knappast någon som tvivlar på att hon kommer lyckas med det.

Möjligen Charlotte Kalla själv.

ANNONS