Ledare 8/6. De enkla svarens apostlar brukar rasa över svensk ”passivitet och naivitet”. Chanserna är små att de nu låter sig stillas av ännu en bred överenskommelse om åtgärder mot terrorism. Ändå är det precis såhär ansvarstagande politiker måste gå tillväga.
På åtgärdslistan den här gången står allt från hårdare straff för fler typer av terrorbrott till betonggrisar på våra gågator. Hur effektivt det ena eller andra är i praktiken återstår att se.
För terrorister som är beredda att dö under pågående attack kan hot om hårdare straff avfärdas som en föga avskräckande petitess. Men kanske kan skärpta regler ändå påverka de bredare nätverk som inte sällan finns i fanatikernas närhet. För även om det finns ensamvargar som till och med självradikaliserats – så finns också deras motsats.
Planerna på fler betonggrisar illustrerar i sin tur att skyddsarbetet ständigt måste anpassas. För ett par år sedan förknippade vi terrorism främst med bomber och skjutvapen och försökte agera därefter – i dag vet vi att bil och kniv räcker för att orsaka påtaglig skada. Det senare är en påminnelse om hur komplicerat antiterrorarbetet är.
Terrorforskning är ingen ny vetenskap. I Storbritannien, med decennier av brutala erfarenheter, finns exempelvis en ansenlig samling forskare. Ändå sitter inte ens dessa kloka experter med alla svar på hand – vilket vårens tragiska dåd i London och Manchester vittnar om. Och försvarsalliansen Nato såg terror som ett framtida säkerhetshot redan i början av 90-talet, ändå finns inte heller där en färdig och funktionell åtgärdsplan för Sverige att kopiera.
Vidare – en del svar på till synes effektiva åtgärder hotar det samhälle vi vill värna. Därför finns skäl att hissa varningsflagg när politikerna nu i brett samförstånd talar om mer kameraövervakning och avlyssning. Nu skall möjligheterna för polisen att använda mer hemlig dataavläsning utredas, en utredning som skall vara klar i november. Det vill till att den utredningen genomförs med den klokskap som krävs. Risken för integritetskränkningar kan inte lätt avfärdas till förmån för ett kontrollsamhälle. Då har fel aktörer avgått med segern.
Däremot är det uppenbart att kontrollen måste förbättras på vissa punkter. Att åtgärdslistan inkluderar krav på demokratikriterium för statsbidrag till föreningar är ett direkt resultat av avslöjanden om att skattemedel gått till organisationer som främjat extremism. I arbetet med att förebygga terror är kampen mot utanförskap en naturlig del, att genom bidrag ge föreningar möjlighet att driva verksamhet är därför angeläget, men det vill till att kontrollen fungerar så att pengarna inte hamnar i helt fel fickor.
När det gäller att såväl hålla ett öga på lokala föreningar som att observera tecken på ökat stöd för extremism spelar landets kommuner en väsentlig roll. De handlingsplaner som tagits fram i Varberg och Falkenberg får inte bli hyllvärmare. Dessutom är det viktigt att det som redan borde vara självklart nu understryks och sätts på pränt – att kommunerna framöver skall kunna få såväl bättre vägledning som information av andra myndigheter.
Vissa typer av terrordåd kommer vi aldrig att kunna skydda oss helt från. Så bister är verkligheten. Men genom bättre samverkan och sammanhållning skärper vi skyddet mot de fega kräk som vill söndra våra samhällen.
