Det är något med trä. Något med hålögda gestalter i tunna strumpor och träningspaltor som söker kontakt. När regissören Gustav Englund senast sågs i ett samarbete med dramatikern Annika Nyman var det ett möte mellan historiens mytbildning och samtida teater som publiken inte lär ha glömt. Ur kammarspelet ”Kain, Abel, boys will be boys” steg en förtätad och egendomligt vacker scenkonstnärlig gestaltning fram mellan trästammar; ett drama som en superb skådespelarduo (Rasmus Luthander, Johan Stavring) blåste liv i. När i stort samma konstnärliga team nu återvänder till Inkonst är ensemblen utbytt. Men elementen känns igen.