En möjlighet att hänge sig åt identifikationens geggiga njutning

Jag är inte säker på att Arv og miljø är den bästa av årets NR-kandidater (eftersom jag bara läst två av de övriga) – men för många av er som läser just det här bjuder Vigdis Hjorth (f. 1959) en stor identifikationsyta att fastna vid. Det börjar nämligen med ett saftigt sommarstugegräl som rör upp en tsunami av känslor i en familj. Vilka två av fyra syskon får de två stugorna med havsutsikt på föräldrarnas sommarställe, och varför?

Berättaren är en dramatiker och teaterkritiker som heter Bergljot. Hon närmar sig 60, har en äldre bror som heter Bård och två yngre systrar, Astrid och Åse. En dag ringer Astrid till Bergljot och berättar att deras gamla mor har tagit en överdos och ligger på sjukhus. Orsaken är ett förfärligt mejl som modern fått av Bård, där han rasar över att föräldrarna överlåtit sina två sommarstugor, "hytterna" i Hvaler, som förhandsarv åt de två yngsta systrarna, Astrid och Åse.

Bergljot har vetat att föräldrarna ursprungligen tänkt testamentera stugorna åt de två yngre systrarna och kompensera de äldre syskonen ekonomiskt. Eftersom hon för flera år sen brutit kontakten med föräldrarna har hon accepterat detta med en axelryckning. Nu när överlåtelsen i ställe skett medan föräldrarna ännu lever, och stugornas värde enligt Bård uppskattats som absurt lågt, blir också hon upprörd och indragen i ett emotionellt drama kring minnen av oförrätter och trauman. (Här behöver ni veta att "takst" betyder ungefär taxeringsvärde.)

Innan hytte-eländet är uppklarat dör den gamla fadern, och begravningen rör upp ännu mera känslor hos Bergljot och Bård.

Romanen är så effektiv att jag blir alldeles utmattad av alltsammans samtidigt som jag knappt kan lägga boken ifrån mig. För det här är emotionellt så sant. Det är lysande som framställning av känslornas sanning och familjetragediernas själva väsen. Oberoende av att jag inte delar Bergljots urtrauma och inte har blivit personligen förfördelad i fråga om sommarstugor hänger jag mig ohämmat åt identifikationens geggiga njutning.

Eftersom Bergljots relationer till hela sin primärfamilj i berättelsens nutid är sådana att hon ogärna träffar dem, består en viktig del av interaktionen av e-post och textmeddelanden, mest via Astrid som är den enda hon har ett hyfsat förhållande till.

Man kan livligt föreställa sig de olika kontrahenternas känslor när de skriver sina brev och sms med fumliga eller behärskade fingrar, efter alltför många glas vin på natten (Bergljot) eller genomtänkt och diplomatiskt på förmiddagen (Astrid), och det hetsiga plingandet i datorer och Iphones. Mottagarens uppgivna leda eller rasande besvikelse, föresatsen att radera oläst men ändå läsa (fast man säger åt avsändaren att man inte brukar läsa hennes nattliga utgjutelser som hon på morgonen ber om förlåtelse för), känslan av makt i att inte svara på inkommande samtal, blandad med den vansinniga och fruktlösa längtan efter att kommunicera, bekriga med ord, döda, vädja, övertyga, bli synlig, bli omfamnad, förneka …

Bland mycket annat är Arv og miljø en beskrivning av vad den nya tekniken gjort med en viss generations och människotyps textutlevelse – vad den gjort för oss som inte bara fått lära oss att man skall sätta ord på sina känslor, utan också har en väldig massa ord att sätta på dem. Inga emojis här, utan kaskader av språk, syntaktiska katarakter, explosioner av ord eller ord vägda på guldvåg.

Romanen har väckt häftig debatt i Norge, där man har vanan inne att diskutera det man kallar "verklighetslitteratur" – böcker som kallar sig romaner men som går väldigt tätt inpå det som är känt om författarens biografiska verklighet. Tänk på Karl Ove Knausgårds Min kamp och hans farbror som väckte åtal om porträtten av berättarens släktingar, den skrämmande pappan och den småsupande farmodern i ett hus igenslammat av vanvård och misär. Eller fjolårets norska NR-kandidat, Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap, som inte minst hans ex-hustru ansåg att redovisade plågsamt närgånget för parets separation.

I Arv og miljø är kärnan, det hemska i Bergljots och föräldrarnas relation, de sexuella övergrepp som hon minns att pappan utsatte henne för när hon var mellan fyra och sex år gammal.

Pappan begick brottet, den bara några år äldre brodern bevittnade det utan att förstå vad han såg, modern anade men förnekade det, de två yngre systrarna levde intet ont anande i en familj där föräldrarna av skam och skräck liksom amputerat bort de äldre barnen emotionellt. Bergljot själv har först i vuxen ålder kunnat uttrycka vad hon varit med om, men inte fått någon genklang hos någon av sina närmaste.

De norska kvällstidningarna har forskat, och funnit att programbroschyren vid faderns begravning (med foto och diktcitat) som Hjorth i romanen beskriver den, har exakta likheter med programmet vid hennes fars begravning i verkligheten. Också andra likheter torde föreligga. Så skall man då läsa romanen som en utsaga om Hjorts egna barndomsupplevelser, en anklagelse mot verklighetens föräldrar och syskon?

Hjort själv kommenterar med att hon naturligtvis utgått också från egna upplevelser, men att boken är en roman. Förläggaren John Erik Riley på Cappelen Damm för sin del lägger sina ord så här: "Vår vurdering er at romanen som helhet er innenfor de etiske regler vi forholder oss til. Boken er dessuten utformet slik at den ber om å bli lest som fiksjon."

Det där om att romanen "ber om att bli läst som fiktion" är viktigt här. Det förutsätter att det fortfarande finns en (relativt) allmän kännedom om vad som kännetecknar en roman, och om hur fiktion skall läsas. Inte som bokstavssanning i enskilda utsagor eller episoder, utan som metaforer, strukturer, symboliska utsagor i en helhet där olika motiv spelas ut mot varandra, på olika tematiska och berättartekniska plan som sammantagna utgör bokens utsaga.

Jag är beredd att ge Riley rätt, men för att förstå hur man ska läsa den här romanen såsom den enligt honom ber om att bli läst, bör man till exempel begrunda begreppet "opålitlig berättare". En sådan kan, enklast uttryckt, ljuga för både sig själv och läsaren – och då gäller det för denna att i något skede upptäcka berättarens opålitlighet, och införliva den som en del av den berättelse man tar del av. Man måste alltså urskilja olika nivåer av avsikter i texten: Bergljot vill att vi ska tro allt hon i jagform berättar, men vill Hjorth att vi ska tro det? Avslöjar inte Bergljot liksom oavsiktligt, men med Hjorths samtycke, vissa underligheter i sin berättelse?

Jag är böjd att tro att hon gör det. När jag läser boken för andra gången – och det gör jag gärna, för den är så spänstig och bra – blir det övergripande temat med vem som har tolkningsföreträde i familjetragedier allt tydligare.

Frustande av entusiasm berättar jag om romanen i min läsecirkel, och redogör för "sanningshändelsen", ögonblicket då Bergljots obehag för föräldrarna tar ett konkret minnes gestalt och brister ut som en formulering i en text hon håller på och skriver. En uppmärksam minnesgod väninna påpekar genast att Bergljots uppenbarelseögonblick tycks ha inträffat på 90-talet, då incestanklagelser som följd av så kallade falska minnen började dyka upp i den västerländska och skandinaviska psykologiska diskursen.

Finns här alltså en spricka som skall få hela fiktionen att vibrera lite oroligt i vår läsning? Tänk om det "är" som hennes familj säger, att Bergljot alltid har haft en väldig fantasi och en förmåga att regissera och dramatisera. Underförstått: att fabulera?

Vem vet? Men i interaktionen med sina egna vuxna barn är Bergljot misstänkt lik sin egen mor, psykologiskt gränslös, klängig, tröstsökande, gråtmild och alltför ofta full. Och de ställer upp på henne på det mest ömsinta sätt – men hur länge? Kommer de också att vilja bryta med henne när de inte längre orkar, såsom hon gjort med sin egen mor några decennier före hyttefejden?

Intressant är också hur berättarjaget tolkar tecken och drar paralleller när hon läger fram sin berättelse. Ett exempel är hur hon söker bekräftelse och kompositionsmässig kontrapunkt för sin egen historia i väninnan Klaras liknande upplevelser av "sanningshändelser", plötsliga uppenbarelser av gruvliga familjehemligheter. Bergljot verkställer som berättare berättelsen om sitt liv i familjehemlighetens skugga som den roman den de facto är.

Frågan om vad en författare får mosa in i sin fiktion för att berika den, trots att hen riskerar att läsas som sanningsvittne i fråga om andra människors brott och hemligheter, lämnar jag obesvarad. Skönt att kunna läsa Hjort enbart som roman, på avstånd.

Ett svar som konfronterar frågan om rätt och fel hittar jag i Aftenposten som intervjuat också min gamla bekanta från många år i bedömningskommittén för Nordiska rådets litteraturpris, Erik Bjerck Hagen. Han är professor i litteratur vid Universitetet i Bergen, och tycker inte att Hjorth går för långt när hon exempelvis använder sig av faderns begravning:

"Mange holder på på denne måten, og forfattere har gjort det til alle tider. Det går vel en moralsk grense et sted, men jeg er ikke sikker på hvor, sier Bjerck Hagen, som mener høy litterær kvalitet unnskylder mye. Dersom det er så godt som det Knausgård skriver om faren, er det egentlig et kompliment til faren. Faller det igjennom kvalitetsmessig, er forfatteren mer ute å kjøre, sier han."

Är det bra litteratur så är det rätt, är det dålig litteratur så är det fel. Och någonstans går en gräns, men vi är inte säkra på var. Med denna uppriktigt amoraliska slutsats lämnar jag er i er egen maggropskänslas våld, med en stark läsrekommendation.