Trevande mellan dag och natt

Franska animationen Milo – Månvaktaren är för enkel för vuxenpubliken, och för komplicerad för barnen.

Flerfaldigt prisbelönad. Den franska animationen har utsetts till bästa barnfilm på Stockholms filmfestival.
09.06.2017 12:36 UPPDATERAD 09.06.2017 12:37

ANIMATION/BARN

Milo – Månvaktaren HHIII
Regi: Alexandre Heboyan & Benoît Philippon. Manus: Benoît Philippon, Jéròme Fansten. Dubbad till finska och till svenska.
I tidernas början var mörkret totalt. Sedan kom en bjässe på idén att hala solen lite närmare och då började det hända saker, plus att den första i en lång rad av "Solens väktare" hade presenterat sig.
Men för att upprätthålla balansen mellan ljus och mörker, dag och natt, krävdes givetvis också en Månvaktare som i likhet med Solvaktaren byts ut med 350 års mellanrum.
Vilket för oss till handlingen i Milo – Månvaktaren (Mune, le gardien de la lune), en fransk animationsfilm som inte sällan går sina egna vägar – om det så gäller visuell skrud eller karaktärsdesign.
Ny på posten som solvaktare är inte överraskande Sohone, en dryg och muskulös jeppe som har närmast rockstjärnestatus. När det gäller kollegan, Månvaktaren, går jobbet däremot till faunen Milo som känner sig allt annat än lämpad för uppdraget. Bland annat är han/den mörkrädd!?
Sedan går det som det går, att den gode Milo redan första dagen på jobbet lyckas tappa bort månen. Snart är också solen på villovägar och det kosmiska kaoset ett faktum.
Det är här som vaxflickan Glim, en balanserande kraft, kommer in i bilden. Är det för varmt smälter hon och är det för mörkt stelnar hon; lagom och harmoni är med andra ord bäst.

Rörigt

Som sagt hör Milo – Månvaktaren, i regi av Alexandre Heboyan och Benoît Philippon, inte hemma bland stapelvarorna.
Den mytiskt laddade ramhandlingen är som hämtad ur Studio Ghibli-universumet, eventuellt korsat med ett stänk Studio Laika (Coraline, ParaNorman) och dess surrealistiska kvaliteter. Vad karaktärsgalleriet beträffar är det också obeprövade grepp som gäller.
Där Milo, tecknad i Avatar-blått, framstår som en något så när kramgod figur är kaxiga kollegan Sohone betydligt mera svårdefinierad. Och då har vi inte sagt ett ord om de underjordiska elementen som svär i kaos och förstörelse.
I filmen finns många smäktande vackra, visuellt inbjudande, sekvenser som präglas av fantasins flykt. Det vankas också renodlade drömsekvenser, men helt övertygande är slutresultatet ändå inte.
Inte bara är första akten i virrigare laget, varpå det är rätt knepigt att komma in i berättelsen. Och när filmmakarna sedan får upp ångan blir det lite för mycket av det bullriga och lätt skrämmande.
Följaktligen talar vi om en sagofilm som tenderar att falla mellan stolarna. Det är för naivt för att den vuxna animationsförsamlingen – med Lille prinsen i färskt minne – skall haka på, för rafflande och kryptiskt för juniorlaget. Synd på goda råvaror om man säger så.

ANDRA LÄSER