”Jag har 35 miljoner kronor på bankboken”

Scalateatern, 15.00. Mahognybar, kaklat stengolv, grönmönstrade bordelltapeter. Röda sammetssoffor och exotiska palmer. Krister Henriksson, 70, sjunker ned på en bistrostol i mitten av lokalen, korsar benen, placerar glasögonen på huvudet, fäster blicken ut genom fönstret och förklarar att skådespeleriet har blivit ett sätt att lura Döden.

– Jag tror att Döden är väldigt personlig, säger han. ”Dig vill jag ha nu, det är din tur nu”. Men står du där i peruk och konstiga kläder på scen så blir Döden konfunderad.

Han imiterar Döden genom att sätta handen för munnen och se sig förvirrat runtomkring.

– ”Men vänta, det var ju inte den personen jag skulle ta? Nämen, det där vill jag inte ha”. Dessutom finns det vittnen, folk sitter i salongen. Den stunden är du fridlyst.

Den senaste månaden har skådespelarkollegor som Björn Granath och Lars-Erik Berenett gått ur tiden.

– Jag fick hjärtat i halsgropen när Björn Granath dog, han är exakt lika gammal som jag. Jag fick en instinktiv tanke: ”Just det! Han hade nog inte föreställning!”. Med det sagt är jag inte rädd för Döden längre, jag kan faktiskt längta efter honom. När vänner går bort tänker jag: ”Jag kommer dit sedan, jag går efter”.

Med internationella succén Wallander, BBC-dramat The Fall och Dramatenföreställningen Doktor Glas tillhör Krister Henriksson Sveriges främsta skådespelare. Han har belönats med två Guldbaggar och en Guldmask. Nu är han aktuell med Egenmäktigt förfarande på Scalateatern. Baserad på Lena Anderssons bok skildras romansen mellan författaren Ester Nilsson och den uppburne konstnären Hugo Rask. Det är en kärlek i obalans. Mannen – känslomässigt otillgänglig – är endast en projektionsyta för kvinnans längtan.

– Jag har varit både Ester Nilsson och Hugo Rask i relationer, säger Krister Henriksson. Krävande och kontrollerande, men också väldigt luddig. Det finns en Hugo Rask i mig som ligger och bidar sin tid. Jag känner mig inte ett dugg främmande för honom.

Den efterföljande debatten har kommit att handla om ”kulturmannen” som fenomenen. Krister Henriksson menar att det är att förringa boken.

– Det som utspelar sig mellan Hugo Rask och Ester Nilsson skulle kunna utspela sig mellan en taxichaufför och en undersköterska i Kalix. Säger man ”kulturmannen” så tar man bort identifikationsmöjligheten. Det är att förkorta ärendet.

Det finns en Hugo Rask i mig som ligger och bidar sin tid.

Scalateaterns restaurang, 16.00. En kvinnlig beundrare kommer fram och Krister Henriksson bemöter henne som en gentleman: tar hennes hand i sina båda händer, ser henne i ögonen, förklarar att han är upptagen och tar farväl genom kasta en slängkyss med två fingrar och blinka med ena ögat. Själv är han fullständigt oförstående inför sin offentliga person.

– Jag märker det inte själv, jag tror att jag är en nobody, säger han. När någon känner igen mig blir jag överraskad och lite smickrad. Gud, vet de vem jag är?

Uppväxt i Grisslehamn – pappa var fiskare, mamma hemmafru – inleddes klassresan när han började studera teater som 22-åring.

– Jag kommer från en enkel arbetarbakgrund, men jag var ett av barnen som läste vidare. Jag kom in på läkarlinjen, och när jag sedan hoppade av för att bli skådespelare var det som att blåsa ut ett ljus. Jag förstår inte hur jag hade hjärta att säga det till mina föräldrar.

Behovet av att lätta på det inre trycket sökte honom till scenkonsten.

– Det har att göra med ångest. Det är en ventil som du måste släppa för att få ut trycket. De tendenserna fanns hos mig redan som barn. Idag hade jag nog fått en diagnos. Men den finns inte längre hos mig eftersom jag har tryckutjämnat hela livet.

Hur påverkas du under arbetet med en pjäs?

– När det gäller ångest inför premiären så slår jag alla. Jag går runt och letar motstånd. Regissören känns exempelvis inte som någon som vill hjälpa mig, det är någon som vill åt mig. Men det är också inre motstånd.

Han imiterar sin inre röst:

– ”Du är oduglig, det här kommer inte gå, det förstår du väl? Du hör väl hur du låter? Du är alldeles avhu-ggen från kroppen”. Själva grejen inför premiären är att bli starkare än motståndet som jag själv bygger upp.

Hur blir du på scen då?

– Där inställer sig koncentrationen automatiskt. Jag blir som en hund som får vittring. Det andra finns inte. Jag hör inte när matte eller husse ropar för jag är på språng.

Han förklarar att självbilden gör arbetet svårnavigerat. Han minns inspelningarna av Wallander i Ystad:

– Jag har suttit i filmtagningar, kameran har gått, jag har levererat mina repliker och tänkt ”Krister, nu är du så jävla bra att det här är osannolikt. Det kommer bli applåder efteråt, du hör hur tyst det är, de är som hypnotiserade”. Så har det varit knäpptyst efteråt. Då har jag fått en hand på axeln och regissören har sagt ”Krister, du förstår att vi måste ta om det här?”.

Han brister ut i skratt.

– Sedan finns det tillfällen när jag känt mig usel och tänkt ”Detta är inte klokt, säg bara resten av replikerna så är det över snart”. När tagningen är färdig vågar jag inte titta upp, så möter jag till slut regissörens blick och han säger ”Du är osannolikt bra”.

Norrmalm, 17.00. Krister Henrikssons ansikte lyser upp från ljuset av cigarettändaren. Han lutar sig tillbaka mot husfasaden och andas ut med en suck.

– När jag spelade Doktor Glas på West End i London arbetade Judi Dench i teatern bredvid. Det första hon gjorde när hon såg mig var att greppa tag i min arm och säga ”What do we have?”. Jag sade att jag inte förstod och hon svarade ”Don’t you understand? ’What do we have’? It’s Wallanders line!”. Vi började umgås och hängde i hennes loge efter föreställningarna.

Med de internationella framgångarna har också anbuden från Hollywood kommit. Steven Spielberg ville att han skulle spela mot Tom Hanks i Oscarsbelönade Spionernas bro.

– Jag tackade nej till Steven Spielberg. Jag skulle spela en man med rysk brytning. Hur ska jag kunna prata engelska med rysk brytning om jag inte kan ryska? Då måste jag lära mig ryska först.

Nu väntar en hektisk vår. Egenmäktigt förfarande – kallad ”abrupt genial” av DN och ”unikt och precisionsartad” av Kulturnyheterna – har sålt slut och förlängts med 26 föreställningar. Därefter väntar en världsturné med Doktor Glas som tar honom från Paris till Toronto. Skådespeleriet har gjort honom till mångmiljonär med en förmögenhet taxerad till 50 miljoner kronor.

– Mina föräldrar kommer inte från någon kulturell bakgrund, så hur ska mamma förstå att jag är en lyckad skådespelare? Det fanns en sak mamma förstod: pengar. Så när jag sade ”Jag har 35 miljoner kronor på bankboken” svarade hon ”Är du så duktig?”. Det språket förstod hon. Hon dog nöjd. När jag spelade Doktor Glas och besökte henne på sjukhuset tog hon min hand och sade: ”Du blev doktor till slut”.